Varför har Sweden Rock nästan inga tjejband?

Hur gubbig är rockvärlden egentligen? Sweden Rock Festival är så j-a stor och publiken är cool där. Tanter och gubbar, killar och tjejer, barnfamiljer och pensionärer.
Men på scenerna står bara gubbar och män, mest gubbar över fyrtio och många över sextio.
Inget fel i det.
Fast snyggast av alla var Ozzy Osbourne nya gitarrist. En bild på honom såg jag här, långt ner i det blogginlägget.

Men tjejer var det ont om.
Jag såg Joan Jett och jag såg Lee Aaron. Jag tror det kan ha varit något tjejband också, sedan tror jag det var helt tomt på tjejer.

Jösses vad rockvärlden är gubbig alltså Men varför?


Sveriges Radio berättar om en intervju med Lee Aaron.

Respekt Mona Sahlin

Satsa på det du brinner för. Då kommer du att lyckas.
Så predikas det för oss ungdomar.

Men samtidigt predikas det att vi ska ta fasta jobb.
Jobba, jobba, jobba ...

Men vi jobbar åtta timmar om dagen med något vi inte alls trivs med, då dör sakta men säkert vår kreativitet.

Till exempel ur Svenska Dagbladet idag:
”Att komma ner i djup koncentration kan kräva en ställtid på timmar eller dagar, veckor eller rent av månader. Har du nått en sådan koncentration, kan den rimligen inte bara slängas bort genom att du hela tiden skall vara tillgänglig för störningar som mobiltelefon eller mejl” Det skriver fysikern och författaren Bodil Jönsson i sin bok Guld.

Och:
Problemlösande processer i hjärnan kräver ostörd tid, inte minst för att låta hjärnans undermedvetna arbeta, förklarar beteendevetare och fil dr i pedagogik Gunilla Ladberg på sin hemsida.


Om samhället vill ha fler entreprenörer, fler som vågar bryta ny mark och skapa nytt, då borde vi visa respekt åt alla som vågar göra det. Mona Sahlin, som avgått som partiledare, har sagt att hon under resten av sitt liv tänker ägna sig åt sådant hon brinner för.

Expressen:
I stället för att jobba vill hon framöver engagera sig i de frågor hon brinner för: Kampen mot rasism och för jämställdhet.
– De åren som jag har kvar i aktiva livet så brinner jag för de uppdrag som jag kan utföra, sa Sahlin i Nyhetsmorgon Söndag.

Respekt, säger jag.
Eftersom hon ändå får en hygglig lön, varför inte göra det hon mest av allt vill? Fler borde göra det. Fler borde kunna göra det.

Chang Weng och Kulturbloggen har också bloggat om detta.

X-men fungerar men Kung fu panda är tröttsam

Jag såg två filmer igår, på pressvisning. Jo, det händer att bloggare blir inbjudna och jag jobbar ju lite på Aftonbladet ibland också.

Egentligen gillar jag inte så många filmer som bygger på serier, av någon anledning blir de nästan aldrig bra.
Tänk bara på Batmanfilmerna som inte alls lyckas fånga de häftiga med Läderlappen.

För att inte snacka om Spiderman som är helt misslyckade filmer. Allra värst är väl Stålmannen på film.

Men X-men: First class fungerar faktiskt. Den är till och med lite lång, två timmar och tio minuter. Men den fungerade.
Fast allra roligast hade väl de som satt i publiken och som var värsta X-men-fans. De skrattade till då och då fast jag inte fattade något. Varför skrattar de?
Det var något de kände igen förstås.

Men till och med för sådana som jag, som egentligen inte vet något om X-men fungerar den här filmen. Den handlar om hur allt började, hur X-men blev X-men och hur hans fiende Magneto blev Magneto.

Kulturbloggen gav filmen betyg 3 och det skulle jag nog också göra. 3+ till och med.

Kulturbloggen gav Kung fu Panda 2 betyg 2 - och om igen håller jag med. Egentligen är berättelsen töntig och överdrivet barnslig. Men figurerna är så gulliga att jag ändå skulle kunna tänka mig att ge den betyg 2.

Relaterat: Chang Weng

Cool Kung Fu fast min iphone var helt slut

Min kille tränar Kung Fu. Han är grymt bra. I går kunde ni se honom när han var med på Stockholm Kung Fu Festival på Kungsträdgården i Stockholm.

Men, shit alltså, min iPhone hade laddat ur batterierna och jag kunde inte ta ett enda foto. Jag som lovat att fotografera och skicka bilder till hans bröder och hans syster i Göteborg. Får jaga bilder hos hans klubbkamrater kanske. Om jag hinner. Det är rätt fullt upp.

Jag hittade en sajt som har en hel del bilder från festivalen i alla fall, här är de bilderna.

Någon som har en iphone 4 över? Batterierna håller längre på dem. Men kanske kommer 5:an i höst? Jag behöver absolut en ny iphone.

Angels in America, oj vilken premiär

Foto: Carl Thorborg från Angels in America.



Skulle du orka sitta i en teatersalong från 15.00 till 22.00 på kvällen? Det gjorde jag igår. Nästan i alla fall.

Det var premiär på Angels in America.
Med läckra Ola Rapace.

ja, jag vet, han är för gammal för mig egentligen. Han är född 1971.
Om wikipedia har rätt spelar han i ett band också:
Sonny Ola Rapace Norell, född som Pär Ola Norell 3 december 1971 i Tyresö, Stockholms län, är en svensk skådespelare.
Ola Rapace Norell gick Teaterhögskolan i Göteborg 1995-99. Redan under utbildningen arbetade han på Backateatern och Uppsala Stadsteater. Sitt genombrott som filmskådespelare fick han som Hoffa i serien Tusenbröder, men innan dess hade han väckt uppmärksamhet och beröm för sin insats i Lukas Moodyssons film "Tillsammans". Han har medverkat i flera svenska filmer och även spelat teater på Dramaten (Kungliga dramatiska teatern) i Stockholm.
Rapace var tidigare med i bandet Sissy Prozac. Numera sjunger han i bandet La Nana.

Angels in America handlar om aids/hiv, homosexuella män av olika slag under 1980-talet i USA då de flera bögar fortfarande måste smyga med sin kärlek. Det är en skrämmande men rolig pjäs ändå. Hemskt och tragiskt och samtidigt finns det kärlek mellan människorna.

Harper är en ung kvinna som är mormon och gift med mormonen och advokaten Joe som är bög egentligen. Harper blir psykiskt sjuk. Jag kan knappt föreställa mig hur hemskt det måste vara att ha levt i en religiös kyrka eller nästan sekt där det är helt tabu att vara homosexuell. Hur svårt för henne att upptäcka och inse att hennes man är homosexuell. Hon måste känna sig skamsen, oattraktiv och ja, det är inte konstigt att hon flippar ut totalt. Där ser man hur samhället förvärrar och försvårar människors livskriset.

På premiären var förresten salongen smockfull av kända homosexuella par. Jonas Gardell var självklart där tillsammans med Mark Levengood. Babsan såg jag. Jag såg Rikard Wolff med en vacker ung ljushårig man.


Flera bilder från pjäsen finns hos Teater Stockholm.
En recension av pjäsen finns hos Teatermagasinet.
Kulturbloggen skrev om genrepet. Och om premiären också.

Låt dom feta betala

Javisst, de som är feta borde betala skatt för de kostar samhället mycket. De får knäskador, hjärtinfarkt och så vidare.

Det är väl jättebra att de får betala extra skatt.

Sedan kan vi väl ha extra skatt till alla som röker. För oj vad de kostar oss.

Alla som dricker alkohol borde få en särskild skatt.

De kostar samhället massor.

Och sedan borde alla som mobbar andra människor få betala extra skatt. Tänk vad många som mår dåligt hela sina liv för att de blev mobbade - och vad det måste kosta samhället.

Hur ska vi sedan övervaka att alla betalar rätt skatt? Tja vi har ju redan några övervakningssystem som FRA sköter om.

Vi får väl införa ännu mer bevakning av alla medborgare.

Här skriver Svenska Dagbladet om fettskatten:

Omkring dubbelt så många tioåringar har hög vikt i dag jämfört med i mitten av 1980-talet, extrakilon som de bär med sig in i vuxenlivet. Lättillgänglig och billig mat samt en teknisk utveckling som lett till ett mer stillasittande liv pekas ut som faktorer bakom viktökningen.

Förutom lidandet för den enskilde för övervikt med sig samhällskostnader. Kostnaden för offentliga sektorn, i form av vård och socialförsäkringar på grund av fetma, har beräknats till 15 miljarder kronor 2003, en siffra som kan öka med mellan 40 och drygt 80 procent till 2020, enligt rapporten.

Mer i Expressen och hos Kulturbloggen.

Pest eller kolera - högklackat eller kommunistisk tvångströja

Fakta om den kinesiska dansföreställningen Shen Yun från Kinabloggen:

Shen Yun Performing Arts grundades i New York 2006 och i programmet för dess föreställning i år står det att det grundades med syftet att återupprätta Kinas sanna och gudomligt inspirerande kulturarv. Sedan dess har dans- och musikkompaniet sammanfört dansare, koreografer, sångare och musiker av toppklass från hela världen. De skapar varje år en helt ny produktion med målsättningen att erbjuda publiken en oförglömlig upplevelse.

Leeishai Lemish, en av värdarna för föreställningarna i Stockholm berättar i en tidning att det är tack vare att kompositörer och koreografer befinner sig utanför Kina de har friheten att återuppliva kinesiska traditioner, vilket tyvärr inte går i dagens Kina.
Leeshai säger i tidningen att Shen Yuns uppdrag är att väcka upp den femtusenåriga, mycket rika kinesiska kultur som till stora delar gått förlorad under kommunistpartiets välde, särskilt den andliga kärnan i kulturen.

Det är som att välja mellan pest och kolera.

Alla kvinnor i årets föreställning är graciösa, vän och vacka - men mesiga. Männen däremot, deras roller är mycket roligare och innehåller både bus och kamp och hjältemod.
Så för att slippa kommunismens förtryck går artisterna tillbaka till ett gammalt samhälle där kvinnor inte är jämställda med männen.

Andra som bloggar om föreställningen:
Kulturbloggen: Från föreställningen av Shen Yun – kinesisk dans och musik på Cirkus
och Teatermagasinet och så Chang Weng.

Mamma bloggar om soppdiet

Nu har mamma börjat blogga hos Chang Weng.
Och hennes första inlägg handlar om det hon är expert på: bantningsmetoder med soppor.

Mamma kan det mesta om dåliga bantningsmetoder.

Massor av medier skriver om några riktiga hemska fall som blivit svårt sjuka genom de där soppmetoderna:
Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Rapport i TV och Dagens Nyheter.



Kulturbloggen har också bloggat om soppbantning.

Jonas Gardell och Mark Levengood gick i pausen på premiären av Anna Karenina

Anna Karenina hade premiär på stadsteatern i Stockholm. Det är en rätt tung pjäs, inte något för den som vill ha det lättsamt.
Det är en sorglig historia dessutom, om en kvinna som överger sin man och son för att hon blir huvudlöst förälskad i en typ som egentligen bara utnyttjar henne.

För mig som gillar vackra kläder var det ingen höjdarföreställningen. En underbar rosa balklänning finns med, utöver det har alla mest moderna kläder av idag - och mest av fritidsstil och jeans. Fotografen till bilden där uppe heter Carl Thorborg.

Nå, gissa vilka som satt strax framför mig på premiären? Jonas Gardell, komikern, och hans man Mark Levengood.
Speciellt Jonas Gardell verkar inte gilla föreställningen. Under första akten satt han mest och pillade på sin iphone. Efter paus var hans och hans makes stolar tomma.


Här är en recension jag hittat av Anna Karenina.

Varför är snygga tjejer inte feminister?

'
Jag såg en fascinerande teaterföreställning igår, Subtales - arior från medelklassen, med en feministisk teatergrupp med nio kvinnor: Subfrau.

Föreställning var cool, de utmanade vad som är manligt och kvinnligt. En liten flicka på åtta år som ville vara superhjälte, kvinnor som spelar män ...

Men en lustig sak är publiken. Det syntes att det inte var en helt vanlig teaterföreställning vi var på väg in till. De satt en del ungdomar och väntade på att gå in. De såg inte direkt ut som de ungdomar jag brukar se på stan.
Tjejer som var kortklippta, hade pojkkläder på sig. De var väl söta för att de var så unga. En ung människa är väl alltid söt. Men om några år kommer de bara att se makabra ut.

Varför är aldrig snygga tjejer feminister?

Kanske är det så att så länge en kvinna är ung och vacker har hon snarare fördelar av de ojämställda samhället för en snygg tjej får lätt framgångar. Gubbsjuka chefer vill visa att de inte är gammaldags och de vill visa att de satsat på tjejer, det vill säga en ung snygg tjej märker inte av några svårigheter för att hon är kvinna.

Det är senare i livet hon märker det.

Kulturbloggen och Teatermagasinet har också bloggat om Subfrau.



Fotograf Malin Arnesson

Albin Flinkas regerar i Hair

För oss som är födda flera decennier efter hippietiden är det rätt kul att se hur de unga tänkte då. Det kommer fram bra i Hair, fastän att det är en musikal och inte vanlig teater. Kanske ännu mer, eftersom musiken är viktig för hippies.

Jag såg premiären och Albin Flinkas spelar Claude, som tvingas åka ut och kriga.

Den som ser Hair kommer att inse hur sjukt det är att kriga.
Gadaffi i Libyen borde se Hair.

Teatermagasinet har recenserat Hair.

Vargtimmen - skön skräckteater

Vargtimmen är timmen före gryning. Då är allt som mörkast och den som har ångest mår som sämst.

Ångest är inte roligt. Men på scen kan de bli bra teater. Vargtimmen på Dramaten är en läskig pjäs om en man som blir alltmer galen. Döda människor och levande kommer till honom under timmen före gryningen som spöken och demoner. De tar greppet om honom mer och mer. Hans fru, Alma, som är lugn och trygg, dras dock med i spökenas värld.

Det är ingen pjäs för den som vill ha söta sagor och vackra slut. Men den som vågar se verkligheten och allt som finns, mörkt och ljust, ska definitivt se till att se Vargtimmen på Dramaten.

Spökena och demonerna är sköna, förvridna, galna, läckra ...
Allra mest förstås Peter Engman som är som en Johnny Depp.

Flera bloggar har skrivit om föreställningen:
Kattkorgen från genrepet, Kulturbloggen från premiären och Teatermagasinet har en mängd bilder från pjäsen.

Foto: Sören Vilks

Vinn biljetter till The Fighter

Mark Wahlberg är lite gammal för mig men ändå ...
Han är sexig.
Nu finns chansen att se honom i en roll i The Figher. Han var nominerad till en Oscar men tyvärr vann han inte.
Christian Bale som spelar hans knarkande storebror vann en Oscar för sin roll som galning.
Det är rätt typiskt. Det är enklare att vinna en Oscar för en roll om man spelar galen.

Nu finns det chans att vinna biljett till filmen The Fighter. Det är en enkel tävling hos Kulturbloggen.
Jag tänker hänga.
Varför gör inte du det också?

Läs här hur du ska göra för att vinna biljetter.

När mamma såg Rolf Lassgård skrek hon: Där är han, min favorit

Snacka om att jag skämdes då, för typ tre år sedan. Jag skulle fika med mamma på stan.
Ja man kanske inte ska göra sådant, men jag var 15 och mesig och snäll.

Så kom vi gående där på Hötorget och plötsligt skriker mamma och pekar med båda händerna på en ljushårig stor man en meter framför oss:
- Där står han, min favorit.

Mannen bara log.

Det var skådespelaren Rolf Lassgård.

Eftersom mamma fyller år nu i mars köpte vi en biljett till henne på premiären på Bröderna Karamazov på stadsteatern i Stockholm. Rolf Lassgård spelar en av de fyra bröderna där. Vi köpte biljetter till både mamma, pappa och mig.
Så vi såg den.
Det var rätt häftig, lite thrilleraktig och mörk och med dova ljud från stora kyrkklockor. Den var liksom lite mystisk och de fyra skådespelarna turades om att ta på sig en stor rysk päls - och den som hade den på sig var då den hemska egoistiska vidriga pappan.


Jag har hittat några recensioner av föreställningen om du vill läsa mer om den:
Teatermagasinet, Svenska Dagbladet, Kulturbloggen

Haha, alla chefer är dåliga nästan

Var åttonde arbetande svensk är chef för andra. De är drygt 500 000, män och kvinnor som sätter standarden för det mesta av vår umgängeskultur. Så varför räknas de inte som kulturarbetare? Det är deras kvalitet, inte Dramatens, som speglas i ansiktsuttrycken på buss och tunnelbana.

Detta har man förstått i styrelserummen. Därför skickas dessa chefer oupphörligen på kurser.

Från Dagens Nyheter. En gammal känd journalist som heter Maciej Zaremba och som fått priser för att han avslöjat att byggnadsarbetarnas fackförbund inte vill ha dumpade löner och som i DN skrivit om hur hemskt det är att arbetare sluter sig samman i fackförbund, har skrivit om chefskurser nu.

Han har kollat upp att chefer sällan blir bättre av alla de dyra chefskurser de skickas på.

Haha.
Förvånande?

De flesta som vill bli chefer har ju en stark lust att styra och ställe över andra. Bara genom att man vill bestämma över andra har man ju något knäppt inom sig.
Maciej Zaremba har en poäng. Han visar att chefer blir betydligt bättre människor av kultur som konst. Sådant som får dem att se utanför sig själva. Javisst.

Det är ju självklart.

Tyvärr biter nog det inte alltid på de värsta typerna. Jag känner en person som gav en bok till sin vidriga psykopatchef. Men det hjälpte inte hur många böcker den chefen fick. Chefen fortsatte ändå att trycka ned medarbetare och att välja ut någon att mobba.

Världsklass=buskis

Håll med om att det är lite trist att svenska folket röstar så ruggigt traditionellt och konservativt när det gäller Melodifestivalen.
Inget nytt spännande band kan komma fram och få tävla för Sverige utan alla som röstar klampar på i samma gamla förutsägbara spår.
Det håller inte idag. Den som kan få fram något som sticker ut ur mängden, den kan vinna.

Det är så trist att precis de artister som är favoritet i förväg också vunnit de två deltävlingarna hittills.

Alltså: hur styrda är de som röstar?

Det är förstås så att alla ungdomar som har koll på ny musik har bättre saker att göra en lördagskväll än att kolla på Melodifestivalen och att rösta där. Vem vill slösa bort sina mobiltelefonpengar på att rösta där? Bara den som inte har något liv. Typ.

Arrangörerna av Melodifestivalen har låga tankar om vad världsklass betyder, förresten.

Det har varit läsarstorm för att programmen varit så usla. Och då säger den ansvarige på SVT att programmen håller världsklass.
Undrar om den mannen nånsin varit utanför Sveriges gränser? Världsklass?

Aftonbladet:
. ”Något av det sämsta jag har sett.”

”Stängde av efter den pinsamma hiphopsketchen.”
Aftonbladets läsare är inte nådiga mot ”nya” Melodifestivalen – men projektledaren Thomas Hall prisar förändringarna.
– Som yrkeshantverk är det på gränsen till världsklass, säger han.

Relaterat:
Aftobladet 1, Aftonbladet 2, Jinge, Expresen, DN, SVD

Vackra kläder i Tartuffe på Stadsteatern

Mirja Turestedt som Elmire, Orgons nya fru, i Tartuffe på Stockholms Stadsteater, som hade premiär på lördagskvällen 12 februari 2011.

Handlingen utspelar sig i slutet av 1800-talet i Paris i en rik familj. Kvinnorna har fantastiska sidenfrasande klänningar. Männen har lite tristare kostymer, fast ofta ljusa kostymer - vilket är lite snyggare än de vanliga mörka kostymerna som affärsmän brukar ha.

Tartuffe har spelat oändligt många gångar i alla möjliga sammanhang. Nu är det Stockholms Stadsteater som spelar den och har roliga, luriga Johan Rabaeus i rollen som Tartuffe.

Jag var på premiären. Det är stor skillnad att gå på teaterpremiär och galapremiär på filmer. På filmernas galapremiärer står kändisfotograferna i kö för att plåta alla kändisar. På teaterpremiärer är det också en hel del kändisar, men alla låtar alla vara i fred, ingen springer runt och plåtar alla och varandra.

Vad är skillnaden? Kanske att det är betydligt fler medelålders som går på teaterpremiärer och många av kändisarna är politiker och inte bara skådespelare.
Sedan är det nog tyvärr så att unga människor är mer imponerade av att någon är kändisar.
Varför skulle annars så många unga tjejer som bloggar fylla sina bloggar med bilder på sig själv och kändisar?
Och unga människor idag måste vara extremt puckade, eftersom hundratusentals tycker det är coolt att läsa om någon som går och letar porslin i butiken. Har de inga egna liv eller?

Idioter - säger jag om såna unga tjejer. Jag är unga själv, 18 år. Men jag behöver inte skryta med att jag träffar en massa kändisar, mitt värde blir inte större för att jag träffar kändisar. Jag är jag och har för tusan ett värde i mig själv.


Här finns en recension av Tartuffe, förresten.

Fotograf till den snygga bilden är Petra Hellberg.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, klänningar, Kenza, ungdomar, idioter, Foki, Kissie